Att förlora någon

Röd ros

Idag är en sån där tung dag. Det är nämligen precis ett år sen som min fina mormor lämnade oss. Det känns så konstigt att det har gått ett helt år. Det känns som att det var bara för någon vecka sen, fast samtidigt som ett helt annat liv. Så mycket har hänt på den korta stunden, så mycket som jag önskade att jag kunde berätta för mormor. Jag vet hur otroligt glad hon hade blivit.

Det är en enorm saknad efter henne. Jag tänker på henne varje dag och varje gång så får jag en knut i magen och halsen drar ihop sig. Hur länge ska man känna så? Jag vet att min mormor hade en jätte bra liv med tre barn, sex barnbarn och ett fint hus med en trädgård att påta i. Hon har njutit varje vår när solen börjat skina och suttit på altanen när sommaren kommit. Hon hann bli över 90 år. Men ändå känns det som hon togs ifrån mig alldeles för tidigt.

Det som tröstar mig när jag tänker på mormor och hur mycket jag saknar henne, är att jag vet att hon inte lider längre och att för första gången på 26 år så får hon än en gång gå hand i hand med min morfar.

“Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”

– Alf Henriksson.

Leave a reply

Your email address will not be published.